- Visst har det kostat på, säger Tommys mamma Agneta som ständigt funnits tillhands för sonen. Här tillsammans med Tommy och barnbarnet Livia.

En prydlig ung man med kostym, slips och välkammat hår, sträcker fram näven i ett stadigt handslag. Den som inte tidigare träffat honom, förundras kanske över hans hövlighet och hans oklanderliga stil. Det är näst intill omöjligt att begripa att denne propre man tidigare betraktats som en slarver, ett hopplöst fall.

– Många uppfattade mig som en clown. Jag fick aldrig visa mitt rätta jag. Det har kommit fram först nu, när jag är 27 år gammal, säger Tommy Mäkelä.

Han har inte bara ett fast arbete som verksamhetschef på ett större företag, med säte i Borås. Han är dessutom gift och småbarnspappa.

Men vägen hit har varit lång och krånglig.

Tommy var annorlunda. Det förstod mamma Agneta redan de första månaderna efter att hennes son kommit till världen.

– Hans storasyster var lugn och fridfull, medan Tommy var livlig och befann sig i ständig rörelse. Själv var jag så lycklig att jag fått ett barn av varje sort, minns 49-åriga Agneta Lundqvist.

När Tommy kom upp i tvåårsåldern kunde Agneta konstatera att han pratade mindre än de flesta barn. Dessutom var han ganska klumpig och fumlig.

– Men det var heller inget jag hängde upp mig på. Under denna period arbetade jag själv inom barnomsorgen och jag visste att barn utvecklas i olika takt.

Agneta, som tidigt blev ensamstående med de båda barnen, hade fullt sjå att hänga med i sin sons tempo. Tommy rusade från en sak till en annan. Att sitta ner i lugn och ro och leka med jämnåriga kompisar var inte hans grej.

Läkaren lyssnade
Personalen på Barnavårdscentralen tog det med ro: ”Äh, det är ingen fara. Pojkar är sådana!”

Tommys rastlöshet blev än tydligare när han var sjuk under en längre period.

– Trots halsont och 40 graders feber rände han runt därhemma. Jag kände mig rådvill, så jag kontaktade en läkare inom öppenvården. ”Är det jag som hittar på, eller är Tommy mer livlig än andra barn?”

Läkaren lyssnade och tog henne på allvar. En utredning drogs igång med en rad olika tester. Efter tre veckor fick Tommy diagnosen svår damp, som numera går under benämningen ADHD. Ett omtumlande besked, kan tyckas. Men för Agneta var det snarast en lättnad.

– Det kändes faktiskt ganska skönt. Som att jag äntligen fått ett verktyg. Och nu kunde vi också få hjälp.

När Tommy började skolan fick han en assistent.

– Hon var jätteduktig, minns Tommy. Hon hittade de lugna stunderna, när jag kunde sitta ner och koncentrera mig.

Hamnade i bråk

Men så fort assistenten inte var i närheten hamnade Tommy i bråk med sina klasskamrater.

– Som i omklädningsrummet på gymnastiklektionerna. Det blev tjafs och slagsmål och slutade med att jag fick byta om i en annan lokal.

I klassrummet uppfattades Tommy som busig och stökig. Han missade signaler och tillsägelser, klev över gränser som han helt enkelt inte uppfattade. Ibland fick han sitta och jobba i ett källarrum, för att inte störa resten av klassen.

Agneta kunde tydligt se sorgen och frustrationen hos Tommy när han kom hem från skolan. 

– Jag minns en kväll när Tommy gick i femte klass. Han var förtvivlad efter ännu ett bråk, och sa till mig: ”Det är väl ingen idé att jag lever längre!?”
 
Vad svarar man på det? Agneta valde att inte blunda för sanningen.

– ”Så här är livet. Vi får bara försöka leva det, och hoppas att det blir bättre längre fram”.

Men innan dess skulle det bli värre. Under tonåren kände sig Tommy mer annorlunda än någonsin. Familjen minns tillbaka på denna period som ”de ångestfyllda åren”, då kaos och vanmakt härskade mellan hemmets väggar.

Blev isolerade
– Vi blev en isolerad familj. Som förälder hamnar man i ett slags medberoende där hela tillvaron anpassar sig för att barnet ska fungera. Själv gick jag på automatik. Jag orkade inte be om hjälp, och ingen frågade heller om jag behövde någon.

Utöver sin första diagnos fick Tommy även utlåtandet Aspergers syndrom.

– Men för mig var funktionsnedsättningarna i sig aldrig några problem. I min värld var detta ju helt normalt. Däremot kunde andra människors krav och förväntningar göra mig osäker och orolig. Bara tanken att gå ut på stan gjorde mig nervös. Det var stim och stoj överallt, och jag visste inte om människorna runt omkring tyckte att jag var konstig. Därför blev jag stirrig och spänd i hela kroppen, och kunde inte slappna av.

Ofta kom han på kollisionskurs med människor i omgivningen. Lärare, klasskamrater, folk på gatan.

Men det fanns en fristad där han var accepterad. Redan i tioårsåldern började Tommy spela ishockey.

– I början tyckte läkarna att det var en dålig idé. De trodde inte att jag skulle förstå samspelet. Och hur skulle det gå med min dåliga koordination och balans?

Alldeles utmärkt, visade det sig. I hockeyrinken fick han utlopp för sin energi, och lärde sig uppfatta de klara regler som gällde under match och träning.

Hockeytalang
Tommy visade sig ha talang för hockey, och under en period fick han åka över till USA och spela i Pittsburghs juniorlag.

Tillbaka i Sverige och gymnasieskolan i Borås, skulle han träffa den nya klasskompisen Mona-Lisa.

– Hon var den första kärleken i mitt liv, och jag kände helt enkelt att hon var den rätta. Hon såg mig för den jag var.

De var bara 18 och 19 år gamla när de bestämde sig för att flytta ihop och gifta sig. Visst kunde det uppfattas som drastiskt beslut.

– Men jag känner ju Tommy. Det går inte att dra i handbromsen, säger mamma Agneta.

Det blev visserligen en tuff start på vuxenlivet, men Agneta fanns ständigt till hands för det unga paret.

– Jag fick hjälpa till med praktiska frågor: skriva listor, visa hur de skulle handla, tvätta, städa…

Sakta men säkert lärde de sig att hantera vardagen. För snart tre år sedan utökades familjen med dottern Livia.

– Det är faktiskt det bästa som har hänt mig, säger Tommy.

Ibland har han mött människor som ifrågasatt hans förmåga att ta hand om barn. Stressiga morgnar, blöjbyten, barnsjukdomar… kan det inte bli kaotiskt om man dessutom själv har en funktionsnedsättning?

– Jag har ju upplevt kaos hela mitt liv, men jag vet också hur man hanterar det, och tar sig ur det, säger Tommy lugnt.

Familjen växer
Till våren väntas ett småsyskon till Livia.

– Det kommer nog gå bra, säger Agneta. De klarar det – fast på sitt sätt. Men jag som farmor kommer alltid att behövas där, kanske lite mer än i en vanlig familj.

Mona-Lisa har utbildat sig till undersköterska. Under flera år sökte Tommy en mängd arbeten, men möttes ofta av kalla handen.

– Det räckte att arbetsgivaren såg mina skolbetyg, så var det ”nej, tack”! Jag ingick liksom inte i den färdiga mallen.

Det var då han bestämde sig för att betona sina talanger i stället för bristerna. Han var ju faktiskt expert på sina egna erfarenheter.
 
Numera är Tommy ansvarig för föreläsningar inom det rikstäckande vårdföretaget Olivia. Dessutom åker han runt och håller föredrag om sitt eget liv.

– Jag vill lägga tyngden på det jag är bra på. I skolan fick jag ibland höra att jag aldrig skulle ”bli” någonting. Jag hade bland annat en datalärare, som verkade tycka att jag var hopplös.

För en tid sedan råkade Tommy stöta på sin gamle lärare på stan. Tommy berättade glatt att han numera faktiskt använder datorer i sitt arbete.

– Han blev så paff, att han inte ens kunde ta emot visitkortet jag sträckte fram. Han bara vände och gick.

Men Tommy försöker strunta i hur andra människor uppfattar honom. Andras bilder och föreställningar är inte längre lika viktiga.

– Numera är det jag själv som har huvudrollen i mitt eget liv. Det känns faktiskt som ett mirakel, som en revansch.